Gottard häller upp mer kryddat vin och gnuggar tinningarna i ett naivt hopp om att det ska lindra den bultande huvudvärken. Hans fru, Selisia, har tjatat och gått på i säkert en timme nu. ”Just precis likt dig Gottard…” suckar hon bittert ”…du skulle inte kunna upptäcka fint folk om de så ställde sig på dina skitiga tår!” Den feta kvinnan var ytterst besviken på prokuratorn för att han inte genast hade identifierat det betydelsefulla sällskapets ankomst. ”Bah, den här förbannade svavelön passar dig bättre än du själv förstår, din hopplösa kluns!” fortsätter hon. ”Du har fantasi som en bit glaciär! Nu går jag och lägger mig – men i morgon är det du som ser till att våra dyrbara vänner får ett passande boende! De ska inte, jag upprepar inte, behöva genomlida ytterligare dygn på det där loppboet Junker Hildurs!”

”Vid Kastykes alla armar…” tänker Gottard för sig själv när hans fru har avlägsnat sig ”…vad gör jag nu?” Gottard hade ryktesvägen fått höra att ett märkligt sällskap ställde nyfikna frågor om svavelhandeln. Prokuratorns känsliga sinne för konspirationer gav fullt utslag – att ställa frågor på det där sättet var lika med trubbel. Slugt såg han till att bjuda in de fyra farsegels och tanken var att han skulle locka ur dem bakgrunden till deras ärende. Men som han fick svar på tal! Det visade sig att gästerna var utskickade från Akademien, en av Trakoriens mest prestigefulla och omtalade institutioner. Magicusen Kvasir Halvdansdottír och hans tre kondottiärer, var utsända för att ta reda på hur man kunde maximera svaveltillverkningen. Eller nåt. Nu kunde inte Gottard minnas riktigt exakt vad de hade sagt– så bortkollrad blev han. Fyra främlingar från Akademien, jo det var just snyggt!

Så han hade begåvat dem med ett dokument som gav sällskapet fritt tillträde till Svavelträsken och en rekommendation att tala med Sulidon Rumperlak, träskets apotekare och livmedikus. Det var först nu, många timmar senare som han insåg sitt misstag. Om nu Akademien verkligen skickade ut någon att undersöka omständigheter kring svaveltillverkningen, borde han ha blivit varskodd i förväg. Och om någon verkligen ville honom illa, skulle de se till att vara betydligt mer diskreta än vad den här gruppen var. Så, varför betedde sig de här fyra som de gjorde och vad var det de egentligen ville veta?

---

Senare samma natt bär fyra slavdrivare på en tung last. Deras arbetsledare, orchtrollet Abrelax, ligger utslängd på en improviserad bår. ”Det var det djävligaste jag sett! Kedjan bara flög som en blixt genom salen, han hade inte skuggan av en tjans!” säger en av slavdrivarna i en ton av skräckblandad förtjusning. ”Kedjor?! Pyttsan, de’ va’ väl inget jämfört me´ den där helvetesbesten som spruta´gift över hela värdshuset! Att vi inte blev uppätna kan vi tacka Etemenanki för!” menar en annan av slavdrivarna som blev minst lika imponerad av magicusen och dennes frammanade monster. Äventyrarna Ning-Ra, Kvasir, Alvarion och Leira hade helt enkelt satt sig i ordentlig respekt hos slavdrivarna.

Under den kalla färden hem till svavelträskens baracker stönar Abrelax plötsligt till på sin bår. ”Äh, den där klarar sig alltid. Han é skapt sån. Troll repar sig…sitter i köttet på´råm…inget att oroa sig för.” Slavdrivarna var vana vid att deras ledare åkte på stryk eller hamnade i bråk; han var både lättretlig och burdus. ”Men jag hoppas för deras skull att dåm ente stöter ihop me’na ensam i en gränd…” konstaterar en av slavbusarna hånfullt. ”…för då kåmmer han knappast legga fingranna imellan!” Och trots att kvällen slutade i ett så nesligt nederlag för Abrelax (varpå kvällen därmed tog slut för de törstiga slavdrivarna) så skrattar gruppen skadeglatt åt tanken på vad trollet skulle göra om oddsen var en aning mer till hans favör. Sådan inverkan har svavelträsken på sina invånare – som svavelstanken biter sig fast i skinnet försvinner också allt vad medlidande heter. Sådan lyx kan man inte unna sig i Marjuras svavelträsk, speciellt inte om man arbetar som slavdrivare under orchtrollet Abrelax.

Fortsättning följer.