Arbatrog grymme och Famarallah Ankhandlaren

Arbatrog vinkade till sig en av tiggarna samtidigt som ankorna hällde upp mer vin i hans glas. De var såå ivriga att få komma till stånd, att få saken avklarad, att nå en uppgörelse. Den muskulösa köpmannen lät tålamodet segra och ankorna utrymme att pladdra vidare.

"Vi är helt säkra på att någon, eller några försnillar svavel! Och denna någon använda detta för eget bruk! Ni kan tänka er, bröt en av de andra ankorna in, hurusom detta göder en enskild individ på, fruktar jag att säga, hela Trakoriens bekostnad!"

Ankorna var andfådda av den spelade förskräckelse de kände inför detta hederslösa beteende, trots att detta nog var mer regel än undantga i alla andra affärer i Trakorien. Men Arbatrog visade stort prov på tålamod och lät ankorna fortsätta.

"Om man kunde, så att säga, hitta bevis, för vem som...försnillar...detta svavel, kan man kanske tänka sig att herr Gottard kanske, kommer...behöva åtnjuta viss, hur ska vi säga...kritik?"

Planen var lika knipslug som enkel. Någon tog undan svavel för egen vinning. Herr Gottard av Melse vägrade att erkänna detta i kommunikationen med Bodaken- och nu hade förstås någon smart jävel insett att om man kunde anklaga Gottard för misskötsel av Marjurakolonin, skulle denna plats som 'Primus Prokurator å Marjuri Marker' snart kunna bli ledig. Ledig, så att Arbatrog skulle kunna få den. Arbatrogs pris var alltså platsen som Gottard just nu hade. Och ankorna ville, så att säga, 'få en del av handlen med svavlet'...

"Om bara en vecka avseglar en konvoj med sju-åtta kavareller mot Marjura. Vi föreslår att ni hyr in ett antal kämpar som ska söka reda på svaret om Svavlet!"

Arbatrog avundades inte den stackars Gottard uppgiften att sköta kolonin på Marjura. Alls icke!
Men...Arbatrog hade goda kontakter som sa att det fanns så mycket annat på Marjura som kunde ge honom mer än en överfylld kista. Plus den lilla smickrande detaljen att han nog skulle kunna bli adlig på kuppen!

"De måste kunna sköta saken diskret, förstås! De måste undersöka alla som har med svavelhandeln att göra!"

Arbatrog hade, från stjärnskådarnas skrå, nämligen fått höra att den som behärskade Marjura, skulle få en närmast oinskränkt makt i den kommande framtiden! En alldeles, alldels speciell position kunde denna lycklige person vänta sig! Hur ljuvt smaka icke mutans och tortyrens visa, i skötsel av den händige?

"De måste förstå hur de ska förhandla med olika personer på Marjuri Land, det kan vara farligt där..."

Ankorna pladdrade på, men Arbatrog hade bestämt sig sedan länge. Han skulle dra i några tåtar, diskutera med de som endast av talet kunde ändra ståndpunkt, pina en och annan och låta guldet övertyga resten. Snart skulle Bodaken ställa sig bakom beslutet att söka svaret på svavellasternas förminskande. Och av en märklig slump förmodligen låta just honom, Arbatrog, ta över efter den där olycklige Gottard... Nu gällde bara att hita fyra-fem starka, smidiga, skickliga och diskreta männer som kunde hitta ryktenas källa och ge honom det han ville ha.

"Då tackar vi för oss och ber Kastyke se över ert hus, dyre Arbatrog! Tills vi ses igen, farväl"

---

Så, långt senare, insåg Arbatrog att han missat att fråga om något. Vem faen hade skvallrat för ankorna? Trots ymnigt vindrickande somnade Arbatrog med bultande huvudvärk. Marjura var kanske ändå fel kort att satsa på? Äsch, nu var det ändå försent, saker och ting hade redan satts i rörelse. Om Kastyke stod honom bi, skulle det ordna sig. Här gällde det att 'älska sig själv' så gott det gick...

Åter till Svavelvintern

Jag söker mig långsamt och osäkert fram genom den svarta sanden i de oändliga grå hallarna. Endast ett litet fånigt vaxljus lyser min väg genom mörkret. Jag försöker orientera mig efter tidigare resor men sökandet verkar hopplöst. Bastanta pelare och tomrum är allt jag hittar. Men! Precis i den stund som jag börjar fingra på den magiska pryttel som ska ta mig hem, hör jag plötsligt ett svagt stönande.

"Vänta- vänta, jag är snart hos dig. Tålamod! För Kmordas skull..."

Jag höjer ljuset och utbrister förvånat:

"Perrima? Vad gör DU här? Du är ju skadad...ska du inte vara återställd? Det är väl först i den sista delen som du..."

Hon avbryter mig bryskt:

"Spara dina okunniga ord till dina spelare och lyssna på mig! Du behärskar ännu inte dimensionsresorna som du tror...jag är varken död eller levande här i 'hallarna'...bry dig inte om vad som syns- tänk mer och bliga mindre, langockerskalle. Ska du starta ytterligare en berättelse om 'Svavelvintern`?

Jag känner mig pinsamt påmind om mina tidigare misslyckanden och försöker döja min skamsenhet med ett förhastat svar:

"Javisst! Nu är fyra-fem spelare redo att..."

Perrimas röst låter som en mycket gammal vis person när hon snabbt flikar in:

"Vilka blir det denna gång? Isimund?" Hon är ljuvligt skön, Perrima, lättklädd och bister som rimfrosten. Oåtkomlig. För alltid?

"Tyvärr inte Isimund..." svarar jag och tittar ner på mina fötter medan rodnanden tilltar:
"...han är nog förlorad för alltid, men bastardfursten från Magilre Lucah da Zoehe ska ta med sig några och söka svaret på den försvinnande svavellasten!"

"Jaja, det är allmänt känt. Därför ska jag hjälpa dig. " Efter att ha spottat blod i sanden fortsätter hon dämpat:

"Om du går rakt framåt så lång tid som det tar för pälsödlan att slita en kvurer i stycken, och strax därpå går mot det håll varifrån en kall vind blåser, kommer du få se mötet mellan Arbatrog grymme och Famarallah Ankhandlaren. Det de tvenne dryftar kommer du ha nytta av att känna till!"

Jag häpnas över Perrimas hjälpsamhet- hon har hittills alltid haft en egen agenda som knappast har låtit sig störas av mina fåniga 'spelerier' (som hon kallar dem).

Jag vinkar klumpigt mot Perrima, men hon ler bara överlägset mot mig och går sin väg. När hennes gestalt inte längre syns i mörkret hör jag hennes röst en sista gång:

"Det där löftet du gav dina spelare...glöm det! Svavelvintern skonar ingen bara för att du försöker göra gyckel åt spelarna. Tro inte att Blatifagus eller Trodax har glömt! Ingen glömmer de tidigare historierna! Ingen...!"