Åter till Svavelvintern

Jag söker mig långsamt och osäkert fram genom den svarta sanden i de oändliga grå hallarna. Endast ett litet fånigt vaxljus lyser min väg genom mörkret. Jag försöker orientera mig efter tidigare resor men sökandet verkar hopplöst. Bastanta pelare och tomrum är allt jag hittar. Men! Precis i den stund som jag börjar fingra på den magiska pryttel som ska ta mig hem, hör jag plötsligt ett svagt stönande.

"Vänta- vänta, jag är snart hos dig. Tålamod! För Kmordas skull..."

Jag höjer ljuset och utbrister förvånat:

"Perrima? Vad gör DU här? Du är ju skadad...ska du inte vara återställd? Det är väl först i den sista delen som du..."

Hon avbryter mig bryskt:

"Spara dina okunniga ord till dina spelare och lyssna på mig! Du behärskar ännu inte dimensionsresorna som du tror...jag är varken död eller levande här i 'hallarna'...bry dig inte om vad som syns- tänk mer och bliga mindre, langockerskalle. Ska du starta ytterligare en berättelse om 'Svavelvintern`?

Jag känner mig pinsamt påmind om mina tidigare misslyckanden och försöker döja min skamsenhet med ett förhastat svar:

"Javisst! Nu är fyra-fem spelare redo att..."

Perrimas röst låter som en mycket gammal vis person när hon snabbt flikar in:

"Vilka blir det denna gång? Isimund?" Hon är ljuvligt skön, Perrima, lättklädd och bister som rimfrosten. Oåtkomlig. För alltid?

"Tyvärr inte Isimund..." svarar jag och tittar ner på mina fötter medan rodnanden tilltar:
"...han är nog förlorad för alltid, men bastardfursten från Magilre Lucah da Zoehe ska ta med sig några och söka svaret på den försvinnande svavellasten!"

"Jaja, det är allmänt känt. Därför ska jag hjälpa dig. " Efter att ha spottat blod i sanden fortsätter hon dämpat:

"Om du går rakt framåt så lång tid som det tar för pälsödlan att slita en kvurer i stycken, och strax därpå går mot det håll varifrån en kall vind blåser, kommer du få se mötet mellan Arbatrog grymme och Famarallah Ankhandlaren. Det de tvenne dryftar kommer du ha nytta av att känna till!"

Jag häpnas över Perrimas hjälpsamhet- hon har hittills alltid haft en egen agenda som knappast har låtit sig störas av mina fåniga 'spelerier' (som hon kallar dem).

Jag vinkar klumpigt mot Perrima, men hon ler bara överlägset mot mig och går sin väg. När hennes gestalt inte längre syns i mörkret hör jag hennes röst en sista gång:

"Det där löftet du gav dina spelare...glöm det! Svavelvintern skonar ingen bara för att du försöker göra gyckel åt spelarna. Tro inte att Blatifagus eller Trodax har glömt! Ingen glömmer de tidigare historierna! Ingen...!"