Gottard häller upp mer kryddat vin och gnuggar tinningarna i ett naivt hopp om att det ska lindra den bultande huvudvärken. Hans fru, Selisia, har tjatat och gått på i säkert en timme nu. ”Just precis likt dig Gottard…” suckar hon bittert ”…du skulle inte kunna upptäcka fint folk om de så ställde sig på dina skitiga tår!” Den feta kvinnan var ytterst besviken på prokuratorn för att han inte genast hade identifierat det betydelsefulla sällskapets ankomst. ”Bah, den här förbannade svavelön passar dig bättre än du själv förstår, din hopplösa kluns!” fortsätter hon. ”Du har fantasi som en bit glaciär! Nu går jag och lägger mig – men i morgon är det du som ser till att våra dyrbara vänner får ett passande boende! De ska inte, jag upprepar inte, behöva genomlida ytterligare dygn på det där loppboet Junker Hildurs!”

”Vid Kastykes alla armar…” tänker Gottard för sig själv när hans fru har avlägsnat sig ”…vad gör jag nu?” Gottard hade ryktesvägen fått höra att ett märkligt sällskap ställde nyfikna frågor om svavelhandeln. Prokuratorns känsliga sinne för konspirationer gav fullt utslag – att ställa frågor på det där sättet var lika med trubbel. Slugt såg han till att bjuda in de fyra farsegels och tanken var att han skulle locka ur dem bakgrunden till deras ärende. Men som han fick svar på tal! Det visade sig att gästerna var utskickade från Akademien, en av Trakoriens mest prestigefulla och omtalade institutioner. Magicusen Kvasir Halvdansdottír och hans tre kondottiärer, var utsända för att ta reda på hur man kunde maximera svaveltillverkningen. Eller nåt. Nu kunde inte Gottard minnas riktigt exakt vad de hade sagt– så bortkollrad blev han. Fyra främlingar från Akademien, jo det var just snyggt!

Så han hade begåvat dem med ett dokument som gav sällskapet fritt tillträde till Svavelträsken och en rekommendation att tala med Sulidon Rumperlak, träskets apotekare och livmedikus. Det var först nu, många timmar senare som han insåg sitt misstag. Om nu Akademien verkligen skickade ut någon att undersöka omständigheter kring svaveltillverkningen, borde han ha blivit varskodd i förväg. Och om någon verkligen ville honom illa, skulle de se till att vara betydligt mer diskreta än vad den här gruppen var. Så, varför betedde sig de här fyra som de gjorde och vad var det de egentligen ville veta?

---

Senare samma natt bär fyra slavdrivare på en tung last. Deras arbetsledare, orchtrollet Abrelax, ligger utslängd på en improviserad bår. ”Det var det djävligaste jag sett! Kedjan bara flög som en blixt genom salen, han hade inte skuggan av en tjans!” säger en av slavdrivarna i en ton av skräckblandad förtjusning. ”Kedjor?! Pyttsan, de’ va’ väl inget jämfört me´ den där helvetesbesten som spruta´gift över hela värdshuset! Att vi inte blev uppätna kan vi tacka Etemenanki för!” menar en annan av slavdrivarna som blev minst lika imponerad av magicusen och dennes frammanade monster. Äventyrarna Ning-Ra, Kvasir, Alvarion och Leira hade helt enkelt satt sig i ordentlig respekt hos slavdrivarna.

Under den kalla färden hem till svavelträskens baracker stönar Abrelax plötsligt till på sin bår. ”Äh, den där klarar sig alltid. Han é skapt sån. Troll repar sig…sitter i köttet på´råm…inget att oroa sig för.” Slavdrivarna var vana vid att deras ledare åkte på stryk eller hamnade i bråk; han var både lättretlig och burdus. ”Men jag hoppas för deras skull att dåm ente stöter ihop me’na ensam i en gränd…” konstaterar en av slavbusarna hånfullt. ”…för då kåmmer han knappast legga fingranna imellan!” Och trots att kvällen slutade i ett så nesligt nederlag för Abrelax (varpå kvällen därmed tog slut för de törstiga slavdrivarna) så skrattar gruppen skadeglatt åt tanken på vad trollet skulle göra om oddsen var en aning mer till hans favör. Sådan inverkan har svavelträsken på sina invånare – som svavelstanken biter sig fast i skinnet försvinner också allt vad medlidande heter. Sådan lyx kan man inte unna sig i Marjuras svavelträsk, speciellt inte om man arbetar som slavdrivare under orchtrollet Abrelax.

Fortsättning följer.

"Mayhem in Arhem", del ett

Sagans hjältar når efter en enahanda och långsam seglats äntligen fram till Arhem den 15:e Giren (september). Med överraskande häftighet gör den stickiga stanken från svavelträsken sin närvaro påmind. Ningra (human fighter 5) Leira (elven rogue 5) Kvasir (human wizard 5) och Alvarion (elven ranger 5) stiger iland bland soldater, straffångar, prostituerade och ystra handelsmän. Arhem ger ett motsägelsefullt intryck: på den norra sidan ligger slitna och skabbiga träbaracker där buttra och eländiga marjurer håller till medan den södra sidan utgörs av en påfallande ung byggnation med garnisonen som juvelen i kronan. Ärrade trakoriska soldater övervakar med bistra miner den nya lasten straffångar som ska skaffa det Trakoriska riket nya, sköna rikedomar. Men priset är högt, inte många överlever det fasansfulla värvet ute i träsken.

Ningra, Leira, Kvasir och Alvarion kommer så småningom till värdshuset Junker Hildurs och lär känna Shulaban, mångsysslare med dubbeltunga, Miritti värdshusvärdens unga sköna dotter och Robur Rödvad med kamrat Gistacki. Den senare visade sig vara en lika skicklig brottare som feg krigare efter att ha gått tvekamp mot Ningra, vilken till allmänt hån och nöje enkelt avfärdade kraftmannen från Soblak.

Efter att ha ställt frågor på tullhuset, hos rådshuset och bland andra handelsmän under den följande dagen, pekar alla indicier på att svavel har försvunnit, men säkrare bevis behövs. Leira hyr ett enkelt hus hos marjurerna och varpå hon skapar nyfikenhet och viss uppståndelse hos den fattiga marjuriska befolkningen.

Efterforskningarnas preliminära resultat pekar mot Svavelträsken samtidigt som Alvarion undersöker fattighuset och sjukstugan. Dessa visar sig vara verksamhet bekostad av Shaguliterna, en obehaglig nekromantikersekt med ett förflutet på Trinsmyra.
Trakoriska riket, i all sin girighet, har tillåtit sekten att bedriva viss verksamhet på Marjura under det att de ”...icke utföra experimenter eller vivisektioná på gode Trakoriske männer!". Men kvurer och vissa olyckliga slavar forslas upp till Dymramassiven i norr för att aldrig mer ses. Alvarion efterfrågar Malek Mangus, Shaguliternas ambassadör i Arhem, men den senare verkar vara en upptagen och svårfångad man.

Den andra dagen i Arhem får Leira syn på apotekaren Sulidon Rumperlak. Han är till en början kärv och sur, men efter ett ljusskyggt erbjudande om framtida drogaffärer gör den nyfikne och drogberoende apotekaren upp med sällskapet om att ses en mörk natt strax utanför svavelträsken.

När den andra kvällen randas ser man fram mot Junker Hildurs skummande öl och kryddiga grillspett, då en världsfrämmande varelse klampar in på värdshuset och bryskt vräker omkull barden Moska. ”A-aldrig mer pinande harposträngar, fatta’ru det!” vrålar orchtrollet Abrelax innan trollet inser att han har publik. Han vänder sig långsamt om och stirrar mot hjältarna. ”Och va’faen glor ni på?!” utbrister trollet i föraktfull ton så att saliven sprutar ur hans snedvuxna käft.

Fortsättning följer.

Arbatrog ger ett uppdrag

I de ångande baden någonstans i Tricilve får Arbatrog en efterlängtad massage. Slavinnan ställer pliktskyldigt några inställsamma frågor som Arbatrog mer än gärna utvecklar på sitt egocentriska vis.

"Ja, det har varit ansträngande...Lucah försvann för att inte ses mer. Jag misstänker att Tricilves gränder har tagit hand om honom!" Ett rungande skratt fortplantar sig mellan de kakelbeklädda väggarna. Tricilve är staden för den som älskar sig själv–helt i gudinnan Kastykes smak. Den som inte ser sig om vid rätt tillfälle riskerar alltid att få en dolk i ryggen.
"Men nu verkar det hela har löst sig! Jag har lyckats övertyga några desperata kondottiärer att åka upp till Marjura. De borde komma fram nästa vecka, faktiskt." Arbatrog makar på sig medan slavinnan gnider in dyra oljor med exotiskt ursprung.

"En kvinnlig spejare och spion vid namn Leira, en lika religiöst förvirrad som förtvivlad gnompräst som kallas Frans och slutligen en märklig krigare som lystrar till namnet Ning. Han lär slåss med en ruskig bespikad kedja." Arbatrog drar ihop ögonbrynen och ser en aning bekymrad ut. "Tja, jag vet inte om de kommer att lyckas. Det var en...sällsam skara, minst sagt. Men jag gav dem mycket tydliga instruktioner!" Nu sprack hans ansikte upp i ett leende medan han fortsatte: "De ska fara upp till Marjura för att skaffa fram bevis för att Herr Gottard har misslyckats med sitt uppdrag att garantera säkerheten kring svavelexporten! Ha–de där ankorna hade visst något riktigt gott att sälja ändå!"

Slavinnan tog då mod till sig att fråga hur gruppen skulle lyckas skaffa sådana bevis?
"Ja, det kan ju vara knepigt, men jag rådde de till att–i all försiktighet förstås–fråga ut tullarn, företrädaren för handelshuset Shakello och slutligen det märkliga orchtrollet Abrelax. Han arbetar ju i svavelträsken och vet nog mer än hans dumbligande min vill säga! Men egentligen spelar det ingen roll vem de frågar, det är alldeles uppenbart att någon smugglar svavel, det gäller bara att bevisa att så sker! Och när jag presenterar dessa graverande bevis för Gottards tarvliga misskötsel, lär jag ha en helt annan position att förhandla med dem! Gnid in lite mer salva och visa att du är värdig att tjäna som slavinna hos en blivande Primus Prokurator! Haha!"

I de ångande baden får Arbatrog mer av mirakelkrämen som gör hans hud mjuk och len. Sjok av ångor driver förbi dem i det varma badhuset. Långt, långt därifrån seglar samtidigt tre tappra äventyrare mot en osäker framtid i en kall och bister värld. Långt från mjukgörande krämer och varma bad.